Normen i samhället har alltid (eller så länge jag kan minnas) varit att man måste vara social och framåt, man ska visa framfötterna för att kunna komma någon vart. Och att bli påprackad denna norm i hela sin uppväxt, inte hemmifrån men från skolan och samhället i stort har med åren lett till att jag skämts över min blyghet och tillbakadragenhet och skapat mig en bild om att "alla andra" varit så mycket mer sociala och framåt än vad jag någonsin kunnat bli.

Men idag vet jag bättre, "alla andra" är inte mer sociala och framåt än vad jag är. Vissa är det och andra inte.  Det är så sociala samspel fungerar. Alla kan inte ta lika mycket plats. Det viktigaste för alla parter är det att man inte tillåter sig själv bli trampad på eller att trampa på någon annan oavsett om man är den tysta eller högljudda personen i sociala sammanhang.

Och tro mig, även sociala människor kan skämmas över hur de är, att de skäms över att de pratar på för mycket.



Jag är stolt över att vara den blyga känsliga människa som livet har format mig till. . .

I morse hade jag mega ångest, med betoning på mega. Jag ville inte gå på jobbet, då jag känt att vissa av dagarna gått riktigt dåligt. Till stor del på grund av dåliga förutsättningar till att överhuvudtaget göra ett bra jobb, men också på grund av att jag inte själv tänkt tillräckligt.

Jag har alltid varit en perfektionist och det är väll ingen fel med att vilja göra bra ifrån sig och prestera sitt yttersta, men när man som människa vill vara så perfekt i allt hon gör, så att man säger nej till saker (som t ex att jag tänkte ringa och säga att jag inte kommer på jobbet idag), i rädsla för att inte vara tillräckligt perfekt, det är då det gått för långt.

Jag kan tänka mer logiskt idag, t ex så gör inte ett misstag mig till en misslyckad person och att så länge jag gör mitt bästa så är det bra. Men som i detta fall med mitt jobb och då jag inte gör uppdraget endast för min skull, utan för företagets och kundens skull, så känns mina misstag jobbiga fortfarande jobbiga, då jag inte vet om misstagen är alldeles för stora för att kunna repareras eller inte. Men jag försöker trösta mig med att de inte hört av sig och skällt på mig, så det borde vara lugnt än så länge i alla fall.

I slutändan så for jag på jobbet ändå och tänka sig så vart dagen faktiskt riktigt bra, nu kan jag med gott samvete bara slappa under helgen och må gott. . . .I stället för att fundera på om jag återigen gick misste om någonting roligt, för att jag lät ångesten och rädslan vinna över mig.   

 

Att få arbete i dessa tider är svårt. Att få arbete och ha social fobi är ännu svårare. Men är det omöjligt? Nej det är självklart inte omöjligt. Ingenting egentligen här i livet är omöjligt, så länge man tror på sig själv och sin förmåga och aktivt jobbar för att nå sina mål.

Jag var arbetslös i ett helt år efter mina studier innan jag fick tag på ett arbete och tro mig, många gånger under resan låg jag bokstavligen i sängen och intalade mig själv med tårarna rinnandes längst mina kinder, att det var ingen mening. Att få ett jobb innebär att man måste vara framåt och social och jag besatt inget av de egenskaperna. Man kan säga att detta var ett bakslag på min resa från att bli fri från min sociala fobi, som ni säkert märker.

Att jag konstant tänkte att "jag har social fobi och jag kommer aldrig få ett jobb" ett antal gånger per dag, ledde så klart till att jag till slut såg detta som en sanning, att det var så det var och ingenting skulle ändra på det.

Att jag hade en misslyckad arbetsintervju bakom mig, där intervjuarn till och med anmärkte på min tillbakadragenhet gjorde ju saken inte bättre, utan fungerade som bränsle för just den tanken att jag verkligen inte skulle klara av en arbetsintervju och få jobb. Att folk i min omgivning föreslog att jag skulle ringa till arbetsgivare, söka så många jobb som möjligt och öva på intervjufrågorna (som förövrigt oftast är mer eller mindre standardfrågor oavsett vilket jobb du söker), tyckte jag var bortkastat med tid. Så här i efterhand så inser jag att min motsträvighet till att ens försöka, var för att jag var rädd för att misslyckas. Så länge jag inte aktivt försökte få jobb, så behövde jag inte vara rädd för att misslyckas eller få bekräftat att jag återigen var för blyg för att få jobbet.

Men någonstans mitt i alltihopa, då ekonomin var körd i botten (då min a-kassa inte var mer än några tusenlappar och sparpengarna var slut) så insåg jag att jag måste försöka. Jag drog fram intervjufrågorna som jag hittat via google och övade på att svara på dom, om och om igen. Tills jag kunde svaren på frågorna som rinnande vatten. Jag insåg under tiden jag övade, hur jag blev mer och mer självsäker när jag pratade högt för mig själv. Att ha genomtänkta svar på intervjufrågorna är A och O. Det spelar ingen roll om du har social fobi eller inte, kan du inte svara på frågorna utan att tveka, då är du körd i vilket fall som helst.

Min första arbetsintervju jag gick på, var nog ett av de jobbigaste sakerna jag gjort på länge. Jag minns hur dåligt jag mådde i flera veckor innan, hur jag tvekade för att ens fara på den. 

Men återigen övade jag på intervjufrågorna. Kände mig säker på vad jag skulle svara när jag väl var på plats. Jag omgav mig av positiva tankar och vägrade lyssna på pessimisten inom mig, den skulle inte få vinna denna gång. Det viktigaste tanken jag hade var den att, jag inte skulle se det som ett misslyckande om jag inte fick jobbet, utan en erfarenhet jag kunde ta med mig på nästa intervju.  

Jag var på tre intervjuer i våras, vart erbjuden två av de jobben och tackade ja till ett av dem. Nu är jag här, jag jobbar och känner stolthet över att jag återigen kunde vända mina negativa självdestruktiva tankar till någonting positivt och tro på mig själv. För så enkelt är det, tror inte du själv på sig, så kommer ingen annan göra det heller.

Sen jag för över ett år sedan kom i kontakt med sjukvården på grund av min psykiska ohälsa så har upplevelsen varit blandad. Jag har jämt trott och upplevt genom personer som står mig nära att sjukvården inte är särskillt förstående mot människor som söker hjälp mot psykisk ohälsa och att det i allra flesta fall endast blir erbjuden mediciner och sen blir hemskickade.

Ungefär den upplevelsen fick jag också, jag vart erbjuden medicin trots att jag bad om att få prata med någon, men det fanns ingen jag kunde få prata med. Väntetiden inom psykiatrin var milslång och mina ”besvär” var inte akuta. Jag tackade nej till antidepressiva läkemedel, då jag inte ansåg mig vara deprimerad, mer nedstämd och rädd för att bli mer bedövad emosionellt än vad jag redan var och det ville jag verkligen inte. Jag ville känna alla mina känslor och reda ut dem istället för att bedöva dem.

Men som över allt annars så finns det även eldsjälar inom vården som brinner för sitt yrke, en av dem var kuratorn som ringde upp mig. Trots att hon egentligen inte hade möjlighet att ta emot fler patienter, men ville ändå försöka klämma in mig. Så jag fick komma och prata. De två gångerna jag var dit, var otroligt befriande, för första gången fick jag öppna upp mig till någon helt och hållet. Våra två möten var bra, men tyvärr fick jag flytta strax därefter och jag insåg att ända sättet att fortsätta var att jobba vidare med mig själv på egen hand, jag började läsa böcker och skaffa mig så mycket kunskap om social fobi som möjligt. Kunskap är ju som sagt makt. Med hjälp av den kunskapen så har jag kunnat börja ta makten över min sociala fobi, både i handling och tankar.

Men som med allting annat så finns det stunder i livet som kan leda till motgångar och som ni kanske minns så skrev jag att jag börjat få panikångestattacker, riktigt obehagliga sådana och jag kände att jag måste ge sjukvården en chans efter att jag hört mycket gått om en läkare som fanns här där jag bor. Och jag är evigt tacksam över att jag gick dit.

Det var för första gången som jag kände ett engagemang och ett intresse från läkarn. Vi disskuterade  fram och tillbaka och respekterade varandras åsikter och vi gav varandra fritt utrymme till att förklara varför vi tyckte och tänkte på ett visst sätt, istället för att hon talade om för mig vad som var rätt eller fel, bra eller dåligt och utnyttjade sin ställning som läkare.

Slutresultatet av vårt möte vart att jag fick ångestdämpande medicin som jag kan ta vid behov och en bok som handlar om hur man kan hantera sin ångest och bli fri den.

Förut när min sociala fobi var som värst så kunde jag aldrig slappna av eller njuta av ett möte med nya människor. För all min energi gick åt att kontrollera min ångest och oro och tänka på hur jag uppfattades av andra i sällskapet. Att jag sedan också efter mötet överanalyserade allting och alltid kom fram till att personerna nog tyckt jag var konstig, sa konstiga saker och inte tyckte om mig ledde ju naturligtvis till att jag blev ännu mer tillbakadragen och min sociala fobi vart värre. 

Efter att medvetet ha jobbat med min självkänsla så har de tankarna och känslorna nästan försvunnit och att umgås med nya personer i mindre grupper har blivit mycket mycket lättare och mindre ångestladdade både före, under och efter. Eftersom jag inte längre sitter och funderar på om personer tycker jag är konstig eller säger någonting tokigt och istället intalat mig själv att jag duger som jag är och det visst finns människor som gillar mig, min humor och mitt sätt att vara. Dessa tankar hjälper mig att kunna slappna av och njuta av andras sällskap och knyta mer nya bekantskaper än jag gjorde förr.

Det jag däremot fortfarande har svårt med är att umgås i större grupper, eftersom det blir mer opersonligt och man tvingas söka kontakt på ett helt annat sätt för att ha möjlighet att prata med någon, än vad man behöver när man är få människor t ex hemma hos någon och fikar. Jag far absolut inte på sådant själv, men även med sällskap kan det kännas svårt. Speciellt om personen man går med känner folket och vill surra med allt och alla. Anledningen till varför jag tycker det är svårt, är för att jag är rädd för att jag inte ska hitta någon att prata med och då tvingas till att krampaktigt klänga mig fast i personen jag följt med och kanske stå tyst breve när hen pratar med andra och känna mig jobbigt efterhängsen. Eller att man blir lämnad ensam. 
 

Oavsett om jag står tillsammans med någon och är tyst eller står för mig själv och inte har någonting att sysselsätta mig med, mer än att bara vara, leder mig lätt tillbaka till gamla tankebanor som ger mig ångest, jag börjar rodna, svettas och jag flackar med blicken. Om jag inte lyckas hålla ångesten i schack så kan jag gripas av panik och då är det bara att fara hem. Rädslan för att möjligheten finns att jag får panik och vill fara hem och kanske återigen ber andra att offra sitt sociala liv för min skulle känns jobbigt att bära. Därför väljer jag ofta (tyvärr) att inte följa med, i tron om att personerna får det bättre utan mig.  

Sen att jag sitter hemma och är ledsen över min oförmåga att vistas på stora tillställningar känns jävligt jobbig. Att känna avundsjuka över att andra människor så lätt kan bara släppa loss och ha roligt är heller inte lätt. Detta är någonting jag måste jobba vidare på och förhoppningsvis så blir jag bättre på det någongång i framtiden.

Tankar jag haft kring vänner har periodvis varit riktigt jobbiga och svåra. Jag har aldrig varit helt ensam, på dagis hade jag vänner, i skolan hade jag till och med en bästis och nu i vuxen ålder har jag också vänner.

Problemet som jag haft är att jag alltid kännt att jag inte duger som vän, eller att jag trott att vissa bara umgåts med mig bara för att de inte haft någon bättre att umgås med. Och för att stilla min oro över detta, så har jag gjort orimligt mycket för dem (även fast ingen av dem bett mig att göra det). Och ständigt haft ångest över någonting jag sagt, inte sagt, gjort eller inte gjort och varit rädd för att förlora dom på grund av att jag känt mig otillräcklig och inte värd att bli omtyckt. Detta har alltför ofta lett till en ansträngd relation till andra och som slutat med att jag själv blivit besviken och vänskapen dött ut.

Sen är det klart att man haft oturen under livets gång och mött människor som sett igenom mig och förstått att jag ställer upp i det mesta, på grund av min dåliga självkänsla och utnyttjat detta till max. Men idag vet jag bättre, sådana människor är inte värda att kalla för ens vänner.

Idag är situationen en helt annan. Jag har återigen insett att ALLT SITTER I MITT HUVUD, alla dessa osunda tankar om min egen förmåga eller andras tankar om mig är overkliga och finns inte på riktigt och de måste bara pressas bort innan jag ens hunnit tänka klart.

Jag har lärt mig att jag duger precis som jag är bland de vänner jag har. Jag behöver inte ställa upp på någonting jag inte vill göra, jag kan tacka nej till saker utan att någon försvinner eller blir sur på mig och jag har även lärt mig att acceptera att vänner kommer och går och det är en del av livet och har nödvändigtvis inget att göra med mig mig som person.

Tankar som hjälper när ångesten över vänskapen till andra kommer fram:

”Jag duger som jag är” 

”Människor ska känna sig lyckligt lottade över att ha mig som vän”

”Så länge människor omkring mig inte säger att jag gjort fel, så har jag med största sannolikhet inte gjort det heller”

”Har jag gjort fel, så är det inte hela världen, ALLA människor gör misstag och de flesta mistag går att rätta till”