Sen jag för över ett år sedan kom i kontakt med sjukvården på grund av min psykiska ohälsa så har upplevelsen varit blandad. Jag har jämt trott och upplevt genom personer som står mig nära att sjukvården inte är särskillt förstående mot människor som söker hjälp mot psykisk ohälsa och att det i allra flesta fall endast blir erbjuden mediciner och sen blir hemskickade.

Ungefär den upplevelsen fick jag också, jag vart erbjuden medicin trots att jag bad om att få prata med någon, men det fanns ingen jag kunde få prata med. Väntetiden inom psykiatrin var milslång och mina ”besvär” var inte akuta. Jag tackade nej till antidepressiva läkemedel, då jag inte ansåg mig vara deprimerad, mer nedstämd och rädd för att bli mer bedövad emosionellt än vad jag redan var och det ville jag verkligen inte. Jag ville känna alla mina känslor och reda ut dem istället för att bedöva dem.

Men som över allt annars så finns det även eldsjälar inom vården som brinner för sitt yrke, en av dem var kuratorn som ringde upp mig. Trots att hon egentligen inte hade möjlighet att ta emot fler patienter, men ville ändå försöka klämma in mig. Så jag fick komma och prata. De två gångerna jag var dit, var otroligt befriande, för första gången fick jag öppna upp mig till någon helt och hållet. Våra två möten var bra, men tyvärr fick jag flytta strax därefter och jag insåg att ända sättet att fortsätta var att jobba vidare med mig själv på egen hand, jag började läsa böcker och skaffa mig så mycket kunskap om social fobi som möjligt. Kunskap är ju som sagt makt. Med hjälp av den kunskapen så har jag kunnat börja ta makten över min sociala fobi, både i handling och tankar.

Men som med allting annat så finns det stunder i livet som kan leda till motgångar och som ni kanske minns så skrev jag att jag börjat få panikångestattacker, riktigt obehagliga sådana och jag kände att jag måste ge sjukvården en chans efter att jag hört mycket gått om en läkare som fanns här där jag bor. Och jag är evigt tacksam över att jag gick dit.

Det var för första gången som jag kände ett engagemang och ett intresse från läkarn. Vi disskuterade  fram och tillbaka och respekterade varandras åsikter och vi gav varandra fritt utrymme till att förklara varför vi tyckte och tänkte på ett visst sätt, istället för att hon talade om för mig vad som var rätt eller fel, bra eller dåligt och utnyttjade sin ställning som läkare.

Slutresultatet av vårt möte vart att jag fick ångestdämpande medicin som jag kan ta vid behov och en bok som handlar om hur man kan hantera sin ångest och bli fri den.