Förut när min sociala fobi var som värst så kunde jag aldrig slappna av eller njuta av ett möte med nya människor. För all min energi gick åt att kontrollera min ångest och oro och tänka på hur jag uppfattades av andra i sällskapet. Att jag sedan också efter mötet överanalyserade allting och alltid kom fram till att personerna nog tyckt jag var konstig, sa konstiga saker och inte tyckte om mig ledde ju naturligtvis till att jag blev ännu mer tillbakadragen och min sociala fobi vart värre. 

Efter att medvetet ha jobbat med min självkänsla så har de tankarna och känslorna nästan försvunnit och att umgås med nya personer i mindre grupper har blivit mycket mycket lättare och mindre ångestladdade både före, under och efter. Eftersom jag inte längre sitter och funderar på om personer tycker jag är konstig eller säger någonting tokigt och istället intalat mig själv att jag duger som jag är och det visst finns människor som gillar mig, min humor och mitt sätt att vara. Dessa tankar hjälper mig att kunna slappna av och njuta av andras sällskap och knyta mer nya bekantskaper än jag gjorde förr.

Det jag däremot fortfarande har svårt med är att umgås i större grupper, eftersom det blir mer opersonligt och man tvingas söka kontakt på ett helt annat sätt för att ha möjlighet att prata med någon, än vad man behöver när man är få människor t ex hemma hos någon och fikar. Jag far absolut inte på sådant själv, men även med sällskap kan det kännas svårt. Speciellt om personen man går med känner folket och vill surra med allt och alla. Anledningen till varför jag tycker det är svårt, är för att jag är rädd för att jag inte ska hitta någon att prata med och då tvingas till att krampaktigt klänga mig fast i personen jag följt med och kanske stå tyst breve när hen pratar med andra och känna mig jobbigt efterhängsen. Eller att man blir lämnad ensam. 
 

Oavsett om jag står tillsammans med någon och är tyst eller står för mig själv och inte har någonting att sysselsätta mig med, mer än att bara vara, leder mig lätt tillbaka till gamla tankebanor som ger mig ångest, jag börjar rodna, svettas och jag flackar med blicken. Om jag inte lyckas hålla ångesten i schack så kan jag gripas av panik och då är det bara att fara hem. Rädslan för att möjligheten finns att jag får panik och vill fara hem och kanske återigen ber andra att offra sitt sociala liv för min skulle känns jobbigt att bära. Därför väljer jag ofta (tyvärr) att inte följa med, i tron om att personerna får det bättre utan mig.  

Sen att jag sitter hemma och är ledsen över min oförmåga att vistas på stora tillställningar känns jävligt jobbig. Att känna avundsjuka över att andra människor så lätt kan bara släppa loss och ha roligt är heller inte lätt. Detta är någonting jag måste jobba vidare på och förhoppningsvis så blir jag bättre på det någongång i framtiden.