I morse hade jag mega ångest, med betoning på mega. Jag ville inte gå på jobbet, då jag känt att vissa av dagarna gått riktigt dåligt. Till stor del på grund av dåliga förutsättningar till att överhuvudtaget göra ett bra jobb, men också på grund av att jag inte själv tänkt tillräckligt.

Jag har alltid varit en perfektionist och det är väll ingen fel med att vilja göra bra ifrån sig och prestera sitt yttersta, men när man som människa vill vara så perfekt i allt hon gör, så att man säger nej till saker (som t ex att jag tänkte ringa och säga att jag inte kommer på jobbet idag), i rädsla för att inte vara tillräckligt perfekt, det är då det gått för långt.

Jag kan tänka mer logiskt idag, t ex så gör inte ett misstag mig till en misslyckad person och att så länge jag gör mitt bästa så är det bra. Men som i detta fall med mitt jobb och då jag inte gör uppdraget endast för min skull, utan för företagets och kundens skull, så känns mina misstag jobbiga fortfarande jobbiga, då jag inte vet om misstagen är alldeles för stora för att kunna repareras eller inte. Men jag försöker trösta mig med att de inte hört av sig och skällt på mig, så det borde vara lugnt än så länge i alla fall.

I slutändan så for jag på jobbet ändå och tänka sig så vart dagen faktiskt riktigt bra, nu kan jag med gott samvete bara slappa under helgen och må gott. . . .I stället för att fundera på om jag återigen gick misste om någonting roligt, för att jag lät ångesten och rädslan vinna över mig.