Jag kom hem en kväll, lika ångestfylld och rädd som jag varit nästan hela våren efter ett simpelt besök på affärn. Någonstans kände jag att detta går inte längre. Jag kunde inte leva i detta tillstånd. Jag ringde en nära person till mig som vet allt om hur jag mådde då och vet allt om hur det är med mig idag också. Han bad mig ringa till vårdcentralen nästkommande dag, skulle inte jag göra det, så sa han att han skulle ringa åt mig.

Jag satt den kvällen och googlade på nätet, jag sökte på ordet "depression" och jag minns att jag kom in på en hemsida som bedrevs av en tjej vid namn Sanna Sporrong. Hon hade lagt upp sin bok där Bli lyckligare -en bok om att komma över social fobi. Jag minns hur jag satt och sträckläste boken och det kändes som att det var jag själv som skrivit den. Allt stämde in på mig. Tårarna rann ner för kinderna, tårar av lättnad för att äntligen börja förstå vad som var fel på mig, förstå att jag var inte galen. Jag hade social fobi.

Boken är ingen faktabok om vad social fobi är och sånt, utan en bok om hennes egna upplevelser och tips på vad man kan göra för att komma över sin sociala fobi. För tro mig det finns hopp för oss alla som har social fobi, MEN det gäller att själv ge sig fan på att bli bättre. Mediciner, terapeuter och böcker är bara hjälpmedel längst vägen, men det är du och bara du som kan få till en förändring. 

Tyvärr finns inte hemsidan kvar idag, men boken går att beställa på Vulkan, klicka dig vidare här

I ett tidigare inlägg så skrev jag att mitt liv förändrades för över ett år sedan och idag ska jag berätta vad som hände innan den där varma dagen i maj, som ledde till en förändring.

Jag hade redan hösten innan känt mig nere, vilket i och för sig inte var någonting konstigt. För nere hade jag varit så många höstar innan, en nedstämdhet som jag lärt mig acceptera och leva med, för jag visste att när vårsolen åter tittade fram så vart allting bättre och jag började leva igen.

Men våren, solen och värmen kom, men nedstämdheten höll kvar mig i sitt grepp. Jag tyckte mest värmen var jobbig, det var så hett i min lilla lägenhet och jag ville inte gå ut. Jag ville inte umgås med någon, för känslan av att behöva gå upp till bussen, stå och vänta på den och kliva på bussen kändes bara för ångestladdat.

De få gångerna jag var tvungen att faktiskt gå någonstans, t ex  fara och handla så tog det mig en evighet innan jag kom iväg, för jag var rädd för precis allt som kunde hända längst vägen. Först skulle man försöka att hitta kläder som passade, allt för att ingen skulle titta konstigt på mig och tycka att hela jag var en ”mode-miss”. Att sedan gå upp till busshållsplatsen och stå och vänta på bussen, gick så länge jag hade min min mobiltelefon i handen och låtsades skicka sms. Allt för att försöka koppla bort att någon man kunde möta längs vägen till busshållsplatsen eller de som stod där när man kom dit, skulle kunna titta på en och tycka någonting konstigt om mig, eller säga någonting dumt om mig till kompisen brevid.

Sen var jag också otroligt rädd för att göra bort mig. Jag var till exempel rädd för att tappa alla pengar på golvet när jag skulle betala chauffören och alla blickar skulle riktas mot mig. Jag var rädd för att det inte skulle finnas lediga platser längst fram i bussen och jag skulle tvingas gå förbi alla, som självklart skulle kolla på mig och jag var rädd att jag då inte skulle hinna sätta mig innan bussen åkte iväg och riskera och ramla med huvvet före och ALLA SKULLE KOLLA PÅ MIG!!!!   

Sen upprepades alla konstiga tankar när jag väl skulle gå in på affärn och sen tillbaka till bussen.

När jag väl kom hem efter en sådan resa, så var jag helt slut. Ni kan förstå att jag sakta men säkert började isolera mig i mitt egna hem och gjorde allt för att slippa ångesten över att möta världen där utanför. Att alla mina vänner som jag hade flyttade eftersom de skulle arbeta på annan ort, gjorde så att den lilla sociala kontakten jag haft ryktes undan och jag insåg att jag var helt ensam.

Sitter på altan och dricker en kopp kaffe. Solen är het och det bränns lite på min ena arm. Jag funderar på vad jag ska skriva om, det är så mycket jag vill ha sagt, så det är svårt att samla ihop sig och skriva någonting vettigt.

Ni kanske undrar hur länge jag haft social fobi? Från och till i hela mitt drygt 20-åriga liv skulle jag säga. Men inte fören för ca ett år sedan fick jag förklarat för mig att det var just det jag led av.

Anledningen till varför jag skriver att jag har lidit av social fobi från och till, det är för att ibland har jag varit väldigt social och haft ett väldigt aktivt liv, för att sen i perioder tyckt allting varit jobbigt och avskärmat mig från omvärlden.

Att ha levt så länge utan att ha fått en diagnos har på ett sätt varit positivt och på ett annat sätt har det varit negativt. Positivt i den bemärkelsen att jag inte riktigt haft någonting att skylla på "för att slippa göra vissa saker" utan jag gjort dem ändå, trots ångest och oro. Det negativa med att ha levt med det så länge utan att kunna sätta fingret på exakt vad det har varit är den oerhörda bitterheten jag känt mot mig själv och mitt liv periodvis. Hade jag förstått långt innan att alla känslor och tankar jag haft om mig själv och min omgivning berodde på att jag lider av social fobi, så hade jag kunnat börjat jobba med mig själv långt innan och därmed sluppit många smärtsamma stunder i mitt liv.

Det jobbigaste med social fobi tycker inte jag har varit just rädslan för sociala sammanhang och bristen på dom (även om det varit en ständig kamp hos mig att söka sociala sammanhang istället för att gömma mig), utan alla tankar man haft kring allt detta.

Alla desa funderingar kring vad andra tycker om mig, om de tycker jag är konstig, ful, missanpassad, töntig, dum, ja you name it! Alla dessa tankar som dykt upp direkt efter man sagt någonting till en person. T ex "varför sa jag det där?" "Guuud vad det där lät dumt" "han/hon måste tycka jag är en idiot". Detta eviga analyserande efter ett besök hos andra, där man gått igenom allt man sagt, allt man gjort och bara klankat ner på sig själv och dragit slutsatsen att det där med sociala relationer, det suger just jag på och det är ingen mening jag lär känna nya människor för de tycker nog ändå jag är bara konstig.

Hade jag fått hjälp tidigare, så hade jag som sagt inte behövt gå igenom ens hälften av allt det smärtsamma jag gått igenom. Men jag är evigt tacksam över att livet vände för ett år sedan och mer om det i nästa inlägg.