I ett tidigare inlägg så skrev jag att mitt liv förändrades för över ett år sedan och idag ska jag berätta vad som hände innan den där varma dagen i maj, som ledde till en förändring.

Jag hade redan hösten innan känt mig nere, vilket i och för sig inte var någonting konstigt. För nere hade jag varit så många höstar innan, en nedstämdhet som jag lärt mig acceptera och leva med, för jag visste att när vårsolen åter tittade fram så vart allting bättre och jag började leva igen.

Men våren, solen och värmen kom, men nedstämdheten höll kvar mig i sitt grepp. Jag tyckte mest värmen var jobbig, det var så hett i min lilla lägenhet och jag ville inte gå ut. Jag ville inte umgås med någon, för känslan av att behöva gå upp till bussen, stå och vänta på den och kliva på bussen kändes bara för ångestladdat.

De få gångerna jag var tvungen att faktiskt gå någonstans, t ex  fara och handla så tog det mig en evighet innan jag kom iväg, för jag var rädd för precis allt som kunde hända längst vägen. Först skulle man försöka att hitta kläder som passade, allt för att ingen skulle titta konstigt på mig och tycka att hela jag var en ”mode-miss”. Att sedan gå upp till busshållsplatsen och stå och vänta på bussen, gick så länge jag hade min min mobiltelefon i handen och låtsades skicka sms. Allt för att försöka koppla bort att någon man kunde möta längs vägen till busshållsplatsen eller de som stod där när man kom dit, skulle kunna titta på en och tycka någonting konstigt om mig, eller säga någonting dumt om mig till kompisen brevid.

Sen var jag också otroligt rädd för att göra bort mig. Jag var till exempel rädd för att tappa alla pengar på golvet när jag skulle betala chauffören och alla blickar skulle riktas mot mig. Jag var rädd för att det inte skulle finnas lediga platser längst fram i bussen och jag skulle tvingas gå förbi alla, som självklart skulle kolla på mig och jag var rädd att jag då inte skulle hinna sätta mig innan bussen åkte iväg och riskera och ramla med huvvet före och ALLA SKULLE KOLLA PÅ MIG!!!!   

Sen upprepades alla konstiga tankar när jag väl skulle gå in på affärn och sen tillbaka till bussen.

När jag väl kom hem efter en sådan resa, så var jag helt slut. Ni kan förstå att jag sakta men säkert började isolera mig i mitt egna hem och gjorde allt för att slippa ångesten över att möta världen där utanför. Att alla mina vänner som jag hade flyttade eftersom de skulle arbeta på annan ort, gjorde så att den lilla sociala kontakten jag haft ryktes undan och jag insåg att jag var helt ensam.