Sitter på altan och dricker en kopp kaffe. Solen är het och det bränns lite på min ena arm. Jag funderar på vad jag ska skriva om, det är så mycket jag vill ha sagt, så det är svårt att samla ihop sig och skriva någonting vettigt.

Ni kanske undrar hur länge jag haft social fobi? Från och till i hela mitt drygt 20-åriga liv skulle jag säga. Men inte fören för ca ett år sedan fick jag förklarat för mig att det var just det jag led av.

Anledningen till varför jag skriver att jag har lidit av social fobi från och till, det är för att ibland har jag varit väldigt social och haft ett väldigt aktivt liv, för att sen i perioder tyckt allting varit jobbigt och avskärmat mig från omvärlden.

Att ha levt så länge utan att ha fått en diagnos har på ett sätt varit positivt och på ett annat sätt har det varit negativt. Positivt i den bemärkelsen att jag inte riktigt haft någonting att skylla på "för att slippa göra vissa saker" utan jag gjort dem ändå, trots ångest och oro. Det negativa med att ha levt med det så länge utan att kunna sätta fingret på exakt vad det har varit är den oerhörda bitterheten jag känt mot mig själv och mitt liv periodvis. Hade jag förstått långt innan att alla känslor och tankar jag haft om mig själv och min omgivning berodde på att jag lider av social fobi, så hade jag kunnat börjat jobba med mig själv långt innan och därmed sluppit många smärtsamma stunder i mitt liv.

Det jobbigaste med social fobi tycker inte jag har varit just rädslan för sociala sammanhang och bristen på dom (även om det varit en ständig kamp hos mig att söka sociala sammanhang istället för att gömma mig), utan alla tankar man haft kring allt detta.

Alla desa funderingar kring vad andra tycker om mig, om de tycker jag är konstig, ful, missanpassad, töntig, dum, ja you name it! Alla dessa tankar som dykt upp direkt efter man sagt någonting till en person. T ex "varför sa jag det där?" "Guuud vad det där lät dumt" "han/hon måste tycka jag är en idiot". Detta eviga analyserande efter ett besök hos andra, där man gått igenom allt man sagt, allt man gjort och bara klankat ner på sig själv och dragit slutsatsen att det där med sociala relationer, det suger just jag på och det är ingen mening jag lär känna nya människor för de tycker nog ändå jag är bara konstig.

Hade jag fått hjälp tidigare, så hade jag som sagt inte behövt gå igenom ens hälften av allt det smärtsamma jag gått igenom. Men jag är evigt tacksam över att livet vände för ett år sedan och mer om det i nästa inlägg.