Här om dagen skrev jag ett inlägg om att ha ett negativt synsätt och om hur jag själv börjat tänka mer positivt och hur jag genom det mår mycket bättre. Men för att klargöra en sak så ska jag vidare utveckla min syn på positivt tänkande och att det inte innebär att jag tycker att man trots en positiv livssyn inte får må dåligt.

Jag är nämligen less på dagens "positivt tänkande" i tid och otid och att man idag nästan bara måste vara glad, lycklig och framgångsrik och om man inte är det och alltförmodan mår dåligt eller till och med hamnar i en depression så ska man skämmas över det och känna sig misslyckad för att man inte orkar hålla fasaden uppe.

Jag tror att en positiv livssyn är en oerhört stark drivkraft till att må mycket bättre, men jag är också medveten om att livet ger oss ändå prövningar som ger anledning till att man måste få må dåligt. Styrkan hos människan ligger inte i hur mycket vi orkar le och vara glada och positiva. Styrkan ligger i att kunna se ljuset i mörkret och orka sträcka sig efter den. Att orka komma upp ur det jobbiga och kunna blicka framåt, jag säger inte att man gör det på en gång, det kan ta tid. Men huvudsaken är att man tar små små steg framåt för varje dag som går.

Jag tror inte på dessa helglada människor som skuttar runt och aldrig kan erkänna att de åtminstone har en dålig dag utan glider bara runt i sina små rosa moln och predikar att livet ständigt är en dans på rosor. Jag tror att alla människor har svackor och det är de som vågar stå för de svackorna och som vågar stå för sina fel och brister som är starka i mina ögon.