Allt för ofta så koncentrerar vi oss på det vi inte har och det vi inte kan få, istället för att vara tacksam för allt det vi faktiskt har här och nu.

Det är ingen fel med att vilja mer av livet i form av nya vänner, ny pojkvänn/flickvän, mer pengar, bättre jobb och så vidare. Men det är lätt hänt att man aldrig blir nöjd om vi inte lär oss att vara tacksamma för det vi har längst vägen tills vi når de mål vi satt upp. 

Jag brukar titt som tätt påminna mig om en massa saker som jag är tacksam över, jag har till och med sträckt mig så långt att jag idag kan vara tacksam över att jag får uppleva hösten, trots att den för det hemska mörkret med sig, för jag vet att det inte är självklart för alla att de får uppleva hösten i år.  

Normen i samhället har alltid (eller så länge jag kan minnas) varit att man måste vara social och framåt, man ska visa framfötterna för att kunna komma någon vart. Och att bli påprackad denna norm i hela sin uppväxt, inte hemmifrån men från skolan och samhället i stort har med åren lett till att jag skämts över min blyghet och tillbakadragenhet och skapat mig en bild om att "alla andra" varit så mycket mer sociala och framåt än vad jag någonsin kunnat bli.

Men idag vet jag bättre, "alla andra" är inte mer sociala och framåt än vad jag är. Vissa är det och andra inte.  Det är så sociala samspel fungerar. Alla kan inte ta lika mycket plats. Det viktigaste för alla parter är det att man inte tillåter sig själv bli trampad på eller att trampa på någon annan oavsett om man är den tysta eller högljudda personen i sociala sammanhang.

Och tro mig, även sociala människor kan skämmas över hur de är, att de skäms över att de pratar på för mycket.



Jag är stolt över att vara den blyga känsliga människa som livet har format mig till. . .

Här om dagen skrev jag ett inlägg om att ha ett negativt synsätt och om hur jag själv börjat tänka mer positivt och hur jag genom det mår mycket bättre. Men för att klargöra en sak så ska jag vidare utveckla min syn på positivt tänkande och att det inte innebär att jag tycker att man trots en positiv livssyn inte får må dåligt.

Jag är nämligen less på dagens "positivt tänkande" i tid och otid och att man idag nästan bara måste vara glad, lycklig och framgångsrik och om man inte är det och alltförmodan mår dåligt eller till och med hamnar i en depression så ska man skämmas över det och känna sig misslyckad för att man inte orkar hålla fasaden uppe.

Jag tror att en positiv livssyn är en oerhört stark drivkraft till att må mycket bättre, men jag är också medveten om att livet ger oss ändå prövningar som ger anledning till att man måste få må dåligt. Styrkan hos människan ligger inte i hur mycket vi orkar le och vara glada och positiva. Styrkan ligger i att kunna se ljuset i mörkret och orka sträcka sig efter den. Att orka komma upp ur det jobbiga och kunna blicka framåt, jag säger inte att man gör det på en gång, det kan ta tid. Men huvudsaken är att man tar små små steg framåt för varje dag som går.

Jag tror inte på dessa helglada människor som skuttar runt och aldrig kan erkänna att de åtminstone har en dålig dag utan glider bara runt i sina små rosa moln och predikar att livet ständigt är en dans på rosor. Jag tror att alla människor har svackor och det är de som vågar stå för de svackorna och som vågar stå för sina fel och brister som är starka i mina ögon.

I morse hade jag mega ångest, med betoning på mega. Jag ville inte gå på jobbet, då jag känt att vissa av dagarna gått riktigt dåligt. Till stor del på grund av dåliga förutsättningar till att överhuvudtaget göra ett bra jobb, men också på grund av att jag inte själv tänkt tillräckligt.

Jag har alltid varit en perfektionist och det är väll ingen fel med att vilja göra bra ifrån sig och prestera sitt yttersta, men när man som människa vill vara så perfekt i allt hon gör, så att man säger nej till saker (som t ex att jag tänkte ringa och säga att jag inte kommer på jobbet idag), i rädsla för att inte vara tillräckligt perfekt, det är då det gått för långt.

Jag kan tänka mer logiskt idag, t ex så gör inte ett misstag mig till en misslyckad person och att så länge jag gör mitt bästa så är det bra. Men som i detta fall med mitt jobb och då jag inte gör uppdraget endast för min skull, utan för företagets och kundens skull, så känns mina misstag jobbiga fortfarande jobbiga, då jag inte vet om misstagen är alldeles för stora för att kunna repareras eller inte. Men jag försöker trösta mig med att de inte hört av sig och skällt på mig, så det borde vara lugnt än så länge i alla fall.

I slutändan så for jag på jobbet ändå och tänka sig så vart dagen faktiskt riktigt bra, nu kan jag med gott samvete bara slappa under helgen och må gott. . . .I stället för att fundera på om jag återigen gick misste om någonting roligt, för att jag lät ångesten och rädslan vinna över mig.   

 

Att ha ett negativt synsätt, är för många en trygghet. Så länge du förväntar dig det värsta, så behöver du aldrig heller bli besviken och som i sin tur ger dig en ursäkt till att inte ens försöka. Du får leva ditt liv i trygghet, men det är en trygghet som sakta kommer att äta upp dig innifrån. 

Detta var jag för några år sedan, exakt så här tänkte och aggerade jag, vilket ledde till att jag gick miste om så mycket roligt i livet. Men efter att jag intalat mig själv att besvikelser och misstag är en del av livet och ska aldrig användas som ursäkt till att inte våga pröva någonting nytt, så har jag vågat ge ut mig själv helt för min omvärld och upptäckt att den inte är så full av besvikelser ändå.





 

Våga möta världen där utanför, oavsett hur skrämmande den än verkar vara. . .

Att få arbete i dessa tider är svårt. Att få arbete och ha social fobi är ännu svårare. Men är det omöjligt? Nej det är självklart inte omöjligt. Ingenting egentligen här i livet är omöjligt, så länge man tror på sig själv och sin förmåga och aktivt jobbar för att nå sina mål.

Jag var arbetslös i ett helt år efter mina studier innan jag fick tag på ett arbete och tro mig, många gånger under resan låg jag bokstavligen i sängen och intalade mig själv med tårarna rinnandes längst mina kinder, att det var ingen mening. Att få ett jobb innebär att man måste vara framåt och social och jag besatt inget av de egenskaperna. Man kan säga att detta var ett bakslag på min resa från att bli fri från min sociala fobi, som ni säkert märker.

Att jag konstant tänkte att "jag har social fobi och jag kommer aldrig få ett jobb" ett antal gånger per dag, ledde så klart till att jag till slut såg detta som en sanning, att det var så det var och ingenting skulle ändra på det.

Att jag hade en misslyckad arbetsintervju bakom mig, där intervjuarn till och med anmärkte på min tillbakadragenhet gjorde ju saken inte bättre, utan fungerade som bränsle för just den tanken att jag verkligen inte skulle klara av en arbetsintervju och få jobb. Att folk i min omgivning föreslog att jag skulle ringa till arbetsgivare, söka så många jobb som möjligt och öva på intervjufrågorna (som förövrigt oftast är mer eller mindre standardfrågor oavsett vilket jobb du söker), tyckte jag var bortkastat med tid. Så här i efterhand så inser jag att min motsträvighet till att ens försöka, var för att jag var rädd för att misslyckas. Så länge jag inte aktivt försökte få jobb, så behövde jag inte vara rädd för att misslyckas eller få bekräftat att jag återigen var för blyg för att få jobbet.

Men någonstans mitt i alltihopa, då ekonomin var körd i botten (då min a-kassa inte var mer än några tusenlappar och sparpengarna var slut) så insåg jag att jag måste försöka. Jag drog fram intervjufrågorna som jag hittat via google och övade på att svara på dom, om och om igen. Tills jag kunde svaren på frågorna som rinnande vatten. Jag insåg under tiden jag övade, hur jag blev mer och mer självsäker när jag pratade högt för mig själv. Att ha genomtänkta svar på intervjufrågorna är A och O. Det spelar ingen roll om du har social fobi eller inte, kan du inte svara på frågorna utan att tveka, då är du körd i vilket fall som helst.

Min första arbetsintervju jag gick på, var nog ett av de jobbigaste sakerna jag gjort på länge. Jag minns hur dåligt jag mådde i flera veckor innan, hur jag tvekade för att ens fara på den. 

Men återigen övade jag på intervjufrågorna. Kände mig säker på vad jag skulle svara när jag väl var på plats. Jag omgav mig av positiva tankar och vägrade lyssna på pessimisten inom mig, den skulle inte få vinna denna gång. Det viktigaste tanken jag hade var den att, jag inte skulle se det som ett misslyckande om jag inte fick jobbet, utan en erfarenhet jag kunde ta med mig på nästa intervju.  

Jag var på tre intervjuer i våras, vart erbjuden två av de jobben och tackade ja till ett av dem. Nu är jag här, jag jobbar och känner stolthet över att jag återigen kunde vända mina negativa självdestruktiva tankar till någonting positivt och tro på mig själv. För så enkelt är det, tror inte du själv på sig, så kommer ingen annan göra det heller.