Sen jag för över ett år sedan kom i kontakt med sjukvården på grund av min psykiska ohälsa så har upplevelsen varit blandad. Jag har jämt trott och upplevt genom personer som står mig nära att sjukvården inte är särskillt förstående mot människor som söker hjälp mot psykisk ohälsa och att det i allra flesta fall endast blir erbjuden mediciner och sen blir hemskickade.

Ungefär den upplevelsen fick jag också, jag vart erbjuden medicin trots att jag bad om att få prata med någon, men det fanns ingen jag kunde få prata med. Väntetiden inom psykiatrin var milslång och mina ”besvär” var inte akuta. Jag tackade nej till antidepressiva läkemedel, då jag inte ansåg mig vara deprimerad, mer nedstämd och rädd för att bli mer bedövad emosionellt än vad jag redan var och det ville jag verkligen inte. Jag ville känna alla mina känslor och reda ut dem istället för att bedöva dem.

Men som över allt annars så finns det även eldsjälar inom vården som brinner för sitt yrke, en av dem var kuratorn som ringde upp mig. Trots att hon egentligen inte hade möjlighet att ta emot fler patienter, men ville ändå försöka klämma in mig. Så jag fick komma och prata. De två gångerna jag var dit, var otroligt befriande, för första gången fick jag öppna upp mig till någon helt och hållet. Våra två möten var bra, men tyvärr fick jag flytta strax därefter och jag insåg att ända sättet att fortsätta var att jobba vidare med mig själv på egen hand, jag började läsa böcker och skaffa mig så mycket kunskap om social fobi som möjligt. Kunskap är ju som sagt makt. Med hjälp av den kunskapen så har jag kunnat börja ta makten över min sociala fobi, både i handling och tankar.

Men som med allting annat så finns det stunder i livet som kan leda till motgångar och som ni kanske minns så skrev jag att jag börjat få panikångestattacker, riktigt obehagliga sådana och jag kände att jag måste ge sjukvården en chans efter att jag hört mycket gått om en läkare som fanns här där jag bor. Och jag är evigt tacksam över att jag gick dit.

Det var för första gången som jag kände ett engagemang och ett intresse från läkarn. Vi disskuterade  fram och tillbaka och respekterade varandras åsikter och vi gav varandra fritt utrymme till att förklara varför vi tyckte och tänkte på ett visst sätt, istället för att hon talade om för mig vad som var rätt eller fel, bra eller dåligt och utnyttjade sin ställning som läkare.

Slutresultatet av vårt möte vart att jag fick ångestdämpande medicin som jag kan ta vid behov och en bok som handlar om hur man kan hantera sin ångest och bli fri den.

Jag kom hem en kväll, lika ångestfylld och rädd som jag varit nästan hela våren efter ett simpelt besök på affärn. Någonstans kände jag att detta går inte längre. Jag kunde inte leva i detta tillstånd. Jag ringde en nära person till mig som vet allt om hur jag mådde då och vet allt om hur det är med mig idag också. Han bad mig ringa till vårdcentralen nästkommande dag, skulle inte jag göra det, så sa han att han skulle ringa åt mig.

Jag satt den kvällen och googlade på nätet, jag sökte på ordet "depression" och jag minns att jag kom in på en hemsida som bedrevs av en tjej vid namn Sanna Sporrong. Hon hade lagt upp sin bok där Bli lyckligare -en bok om att komma över social fobi. Jag minns hur jag satt och sträckläste boken och det kändes som att det var jag själv som skrivit den. Allt stämde in på mig. Tårarna rann ner för kinderna, tårar av lättnad för att äntligen börja förstå vad som var fel på mig, förstå att jag var inte galen. Jag hade social fobi.

Boken är ingen faktabok om vad social fobi är och sånt, utan en bok om hennes egna upplevelser och tips på vad man kan göra för att komma över sin sociala fobi. För tro mig det finns hopp för oss alla som har social fobi, MEN det gäller att själv ge sig fan på att bli bättre. Mediciner, terapeuter och böcker är bara hjälpmedel längst vägen, men det är du och bara du som kan få till en förändring. 

Tyvärr finns inte hemsidan kvar idag, men boken går att beställa på Vulkan, klicka dig vidare här

Förut när min sociala fobi var som värst så kunde jag aldrig slappna av eller njuta av ett möte med nya människor. För all min energi gick åt att kontrollera min ångest och oro och tänka på hur jag uppfattades av andra i sällskapet. Att jag sedan också efter mötet överanalyserade allting och alltid kom fram till att personerna nog tyckt jag var konstig, sa konstiga saker och inte tyckte om mig ledde ju naturligtvis till att jag blev ännu mer tillbakadragen och min sociala fobi vart värre. 

Efter att medvetet ha jobbat med min självkänsla så har de tankarna och känslorna nästan försvunnit och att umgås med nya personer i mindre grupper har blivit mycket mycket lättare och mindre ångestladdade både före, under och efter. Eftersom jag inte längre sitter och funderar på om personer tycker jag är konstig eller säger någonting tokigt och istället intalat mig själv att jag duger som jag är och det visst finns människor som gillar mig, min humor och mitt sätt att vara. Dessa tankar hjälper mig att kunna slappna av och njuta av andras sällskap och knyta mer nya bekantskaper än jag gjorde förr.

Det jag däremot fortfarande har svårt med är att umgås i större grupper, eftersom det blir mer opersonligt och man tvingas söka kontakt på ett helt annat sätt för att ha möjlighet att prata med någon, än vad man behöver när man är få människor t ex hemma hos någon och fikar. Jag far absolut inte på sådant själv, men även med sällskap kan det kännas svårt. Speciellt om personen man går med känner folket och vill surra med allt och alla. Anledningen till varför jag tycker det är svårt, är för att jag är rädd för att jag inte ska hitta någon att prata med och då tvingas till att krampaktigt klänga mig fast i personen jag följt med och kanske stå tyst breve när hen pratar med andra och känna mig jobbigt efterhängsen. Eller att man blir lämnad ensam. 
 

Oavsett om jag står tillsammans med någon och är tyst eller står för mig själv och inte har någonting att sysselsätta mig med, mer än att bara vara, leder mig lätt tillbaka till gamla tankebanor som ger mig ångest, jag börjar rodna, svettas och jag flackar med blicken. Om jag inte lyckas hålla ångesten i schack så kan jag gripas av panik och då är det bara att fara hem. Rädslan för att möjligheten finns att jag får panik och vill fara hem och kanske återigen ber andra att offra sitt sociala liv för min skulle känns jobbigt att bära. Därför väljer jag ofta (tyvärr) att inte följa med, i tron om att personerna får det bättre utan mig.  

Sen att jag sitter hemma och är ledsen över min oförmåga att vistas på stora tillställningar känns jävligt jobbig. Att känna avundsjuka över att andra människor så lätt kan bara släppa loss och ha roligt är heller inte lätt. Detta är någonting jag måste jobba vidare på och förhoppningsvis så blir jag bättre på det någongång i framtiden.

Hoj hoj i blåsvädret. . .

Eller det kanske inte blåser just där ni befinner er, men här är det rena höstvindar som drar fram.

Idag har varit en mycket bättre dag än det var igår. Först sov jag mina åtta timmar inatt och har hunnit äta fyra gånger. Först gröt till frukost, sen var jag och plocka jordgubbar i jordgubbslandet och åt lite mellanmål, sen lunch och nyss vart det mer jordgubbar.

Nä, nu måste jag kila. Blir väll kanske ett mer vettigt inlägg senare ikväll;)

"Mycket få människor lever idag, de flesta gör förberedelser för att leva i morgon"

                                                                                                               Jonathan Swift

I ett tidigare inlägg så skrev jag att mitt liv förändrades för över ett år sedan och idag ska jag berätta vad som hände innan den där varma dagen i maj, som ledde till en förändring.

Jag hade redan hösten innan känt mig nere, vilket i och för sig inte var någonting konstigt. För nere hade jag varit så många höstar innan, en nedstämdhet som jag lärt mig acceptera och leva med, för jag visste att när vårsolen åter tittade fram så vart allting bättre och jag började leva igen.

Men våren, solen och värmen kom, men nedstämdheten höll kvar mig i sitt grepp. Jag tyckte mest värmen var jobbig, det var så hett i min lilla lägenhet och jag ville inte gå ut. Jag ville inte umgås med någon, för känslan av att behöva gå upp till bussen, stå och vänta på den och kliva på bussen kändes bara för ångestladdat.

De få gångerna jag var tvungen att faktiskt gå någonstans, t ex  fara och handla så tog det mig en evighet innan jag kom iväg, för jag var rädd för precis allt som kunde hända längst vägen. Först skulle man försöka att hitta kläder som passade, allt för att ingen skulle titta konstigt på mig och tycka att hela jag var en ”mode-miss”. Att sedan gå upp till busshållsplatsen och stå och vänta på bussen, gick så länge jag hade min min mobiltelefon i handen och låtsades skicka sms. Allt för att försöka koppla bort att någon man kunde möta längs vägen till busshållsplatsen eller de som stod där när man kom dit, skulle kunna titta på en och tycka någonting konstigt om mig, eller säga någonting dumt om mig till kompisen brevid.

Sen var jag också otroligt rädd för att göra bort mig. Jag var till exempel rädd för att tappa alla pengar på golvet när jag skulle betala chauffören och alla blickar skulle riktas mot mig. Jag var rädd för att det inte skulle finnas lediga platser längst fram i bussen och jag skulle tvingas gå förbi alla, som självklart skulle kolla på mig och jag var rädd att jag då inte skulle hinna sätta mig innan bussen åkte iväg och riskera och ramla med huvvet före och ALLA SKULLE KOLLA PÅ MIG!!!!   

Sen upprepades alla konstiga tankar när jag väl skulle gå in på affärn och sen tillbaka till bussen.

När jag väl kom hem efter en sådan resa, så var jag helt slut. Ni kan förstå att jag sakta men säkert började isolera mig i mitt egna hem och gjorde allt för att slippa ångesten över att möta världen där utanför. Att alla mina vänner som jag hade flyttade eftersom de skulle arbeta på annan ort, gjorde så att den lilla sociala kontakten jag haft ryktes undan och jag insåg att jag var helt ensam.

Tankar jag haft kring vänner har periodvis varit riktigt jobbiga och svåra. Jag har aldrig varit helt ensam, på dagis hade jag vänner, i skolan hade jag till och med en bästis och nu i vuxen ålder har jag också vänner.

Problemet som jag haft är att jag alltid kännt att jag inte duger som vän, eller att jag trott att vissa bara umgåts med mig bara för att de inte haft någon bättre att umgås med. Och för att stilla min oro över detta, så har jag gjort orimligt mycket för dem (även fast ingen av dem bett mig att göra det). Och ständigt haft ångest över någonting jag sagt, inte sagt, gjort eller inte gjort och varit rädd för att förlora dom på grund av att jag känt mig otillräcklig och inte värd att bli omtyckt. Detta har alltför ofta lett till en ansträngd relation till andra och som slutat med att jag själv blivit besviken och vänskapen dött ut.

Sen är det klart att man haft oturen under livets gång och mött människor som sett igenom mig och förstått att jag ställer upp i det mesta, på grund av min dåliga självkänsla och utnyttjat detta till max. Men idag vet jag bättre, sådana människor är inte värda att kalla för ens vänner.

Idag är situationen en helt annan. Jag har återigen insett att ALLT SITTER I MITT HUVUD, alla dessa osunda tankar om min egen förmåga eller andras tankar om mig är overkliga och finns inte på riktigt och de måste bara pressas bort innan jag ens hunnit tänka klart.

Jag har lärt mig att jag duger precis som jag är bland de vänner jag har. Jag behöver inte ställa upp på någonting jag inte vill göra, jag kan tacka nej till saker utan att någon försvinner eller blir sur på mig och jag har även lärt mig att acceptera att vänner kommer och går och det är en del av livet och har nödvändigtvis inget att göra med mig mig som person.

Tankar som hjälper när ångesten över vänskapen till andra kommer fram:

”Jag duger som jag är” 

”Människor ska känna sig lyckligt lottade över att ha mig som vän”

”Så länge människor omkring mig inte säger att jag gjort fel, så har jag med största sannolikhet inte gjort det heller”

”Har jag gjort fel, så är det inte hela världen, ALLA människor gör misstag och de flesta mistag går att rätta till”

Visste ni att ett aktivt liv med träning minskar risken för att drabbas av en depression? Eller att träning kan hjälpa personer som redan drabbats av en depression att börja må bättre? Anledningen till varför träningen har så positiva effekter för sinnesstämningen är för att träning frigör endorfiner i kroppen som får oss att känna välbehag och vi blir automatiskt gladare av det.

Men hur lätt tror du att det är att aktivera sig när man ligger där helt passiv och inte orkar med någonting? Kanske ni tänker. Och absolut, jag håller med det är långt ifrån lätt. 

Många med svår depression är först och främst i behov av att få medicinsk hjälp för att komma upp ur den allra djupaste svackan. Men när man börjar känna sig någorlunda bättre så är det bra om man försöker ta sig ut och rör på sig, jag menar inte att man ska behöva kuta tre mil för att det ska räknas, utan en mindre promenad i friska luften är alldeles tillräckligt till en början. Bara man försöker göra det till en vana. Bara man gör allt för att inte hamna i passivitet i det egna hemmet.   

Sitter på altan och dricker en kopp kaffe. Solen är het och det bränns lite på min ena arm. Jag funderar på vad jag ska skriva om, det är så mycket jag vill ha sagt, så det är svårt att samla ihop sig och skriva någonting vettigt.

Ni kanske undrar hur länge jag haft social fobi? Från och till i hela mitt drygt 20-åriga liv skulle jag säga. Men inte fören för ca ett år sedan fick jag förklarat för mig att det var just det jag led av.

Anledningen till varför jag skriver att jag har lidit av social fobi från och till, det är för att ibland har jag varit väldigt social och haft ett väldigt aktivt liv, för att sen i perioder tyckt allting varit jobbigt och avskärmat mig från omvärlden.

Att ha levt så länge utan att ha fått en diagnos har på ett sätt varit positivt och på ett annat sätt har det varit negativt. Positivt i den bemärkelsen att jag inte riktigt haft någonting att skylla på "för att slippa göra vissa saker" utan jag gjort dem ändå, trots ångest och oro. Det negativa med att ha levt med det så länge utan att kunna sätta fingret på exakt vad det har varit är den oerhörda bitterheten jag känt mot mig själv och mitt liv periodvis. Hade jag förstått långt innan att alla känslor och tankar jag haft om mig själv och min omgivning berodde på att jag lider av social fobi, så hade jag kunnat börjat jobba med mig själv långt innan och därmed sluppit många smärtsamma stunder i mitt liv.

Det jobbigaste med social fobi tycker inte jag har varit just rädslan för sociala sammanhang och bristen på dom (även om det varit en ständig kamp hos mig att söka sociala sammanhang istället för att gömma mig), utan alla tankar man haft kring allt detta.

Alla desa funderingar kring vad andra tycker om mig, om de tycker jag är konstig, ful, missanpassad, töntig, dum, ja you name it! Alla dessa tankar som dykt upp direkt efter man sagt någonting till en person. T ex "varför sa jag det där?" "Guuud vad det där lät dumt" "han/hon måste tycka jag är en idiot". Detta eviga analyserande efter ett besök hos andra, där man gått igenom allt man sagt, allt man gjort och bara klankat ner på sig själv och dragit slutsatsen att det där med sociala relationer, det suger just jag på och det är ingen mening jag lär känna nya människor för de tycker nog ändå jag är bara konstig.

Hade jag fått hjälp tidigare, så hade jag som sagt inte behövt gå igenom ens hälften av allt det smärtsamma jag gått igenom. Men jag är evigt tacksam över att livet vände för ett år sedan och mer om det i nästa inlägg.